Jag vill ha svar. På min innerligaste fråga finns det inget svar. Det är VARFÖR? Så mycket har jag förstått. Så långt har jag kommit i min sorgeprocess. Att till just den specifika frågan finns inget svar. Om jag inte vill dra allt till sin spets och plåga mig med att jag är en självupptagen, egoistisk människa som aldrig borde ha blivit mor. Att jag inte kunde se efter henne. Inte skydda henne. Jo då, de känslorna finns där också.
Jag förstår att du är en upptagen människa. Du kanske bara har ett vagt minne av min dotter och av mig. Vi kanske inte berörde dig nämnvärt. Du kanske är en människa som inte låter dig påverkas av de personliga katastrofer som dagligen sker runt omkring dig. Att hålla distans är väl ett sätt att skydda sig.
Jag behöver veta. Jag får ingen riktig ro. Vad kände du inför de tankar vi uttryckte, kände du förakt? Vi ville inte ha hem vår dotter i något annat skick än så som hon var före olyckan. Idag förstår jag inte hur vi på ett så tidigt stadium kunde vräka ur oss något sådant. Det är som om vi aldrig gav henne en chans. Vi dömde ut hennes chanser att överleva. Vi trodde inte på henne.
Ursäkta en förvirrad, förtvivlad, chockad mors tankar. Jag vet inte varför jag riktar dem till dig. Jag har behov av att veta att du respekterade vårt beslut. Att du tyckte att det var det enda riktiga. Jag har ventilerat genom alla möjliga kanaler. Läkare inom psykiatrin, terapeuten, bup, familjen, VSFB, på nätet. Men mina tankar återkommer ständigt till dig. Jag förstår inte riktigt själv varför. Jag tyckte inte ens särskilt bra om dig. Jag tror att det beror på att du var där. Du har delat det här med mig. Du stängde av respiratorn. Det var med dig vi tog upp den omöjliga och ångestframkallande frågan att avsluta hennes behandling och låta henne dö.
Jag har inte kommit till mina frågor ännu. Mina frågor som jag hoppas du svarar på. Om du inte har slutat läsa vid det här laget. Du kanske sitter helt oförstående med det här framför dig och undrar vad vill människan egentligen. Varför kommer hon inte till saken. Vad svamlar hon om
Terapi svarar jag då. Eller…. Jag är kvinna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar