J - del 5

Håller som bäst på att förbereda begravningen. Ni vet ju hur jag är. Allt ska vara perfekt. Jag har gått igenom varenda cd-skiva för att hitta rätt musik. Jag har letat foton till minneshäftet. Sökt efter fina ord. Själv skrivit något personligt, något innerligt till henne. Det är viktigt att det är rätt papper, rätt nyans på sidensnöret. Blommorna, de ska vi inte tala om. Det är en hel vetenskap. Killarna har bidragit med egna ord till  minneshäftet. Jag frågade Ludde vad han tyckte bäst om med Julia och då svarade han:

- När Julia var liten, då hon var bebis, då hon var noll år.

- Ahh du menar att hon inte var så busig då?

Men om du skulle säga något om Julia nu när hon var stor. När hon var 2 ½ år.

Vad tyckte du bäst om med Julia då?

- När hon sov, svarade han då.

Det bästa Wille hade att säga om Julia var:

- Att hon fanns!

Kan det sägas bättre? Jag tror inte det. Hur kan en liten kille på 7 år beskriva själva essensen. Något så sant och insiktsfullt i bara en enda liten mening. Att hon fanns. Tre små ord. Elva små bokstäver.

Min lilla tjej, lilla filifjonkan, mitt lilla sockergryn, lilla bus, godis, min lilla ängel.

Kärt barn har många namn. En sådan liten tjej, men ändå så stor. Hon var så otroligt efterlängtad.

Det är så sorgligt att jag bara fick henne till låns en så kort stund. Alldeles för kort. Underbart är kort. Alldeles för kort.

Hon gav mig precis allt jag hade drömt om. Det är så svårt att acceptera. Att ha haft henne och sedan förlorat henne. Älskar henne så mycket. Jag hade någon som gav mig obegränsad kärlek och värme. Någon som behövde mig och såg till att jag inte kände mig ensam. Hur ska jag kunna vänja mig vid att allt är borta. Mitt allt är borta! Ett tomrum så stort. Vad ska fylla ut det nu. Hur ska jag orka stå ut med denna otroliga smärta och saknad som bankar på inifrån.

En liten ängel kom, log och vände om. Så sant, så sant.

Du lovar att tänka på mig och sänder mig styrkekramar inför fredag.

Jag kommer att klara det här. Du tänker ju på mig.