J - del 7

Är jag ego som inte tillåter människor att visa medkänsla. Måste jag det. Det är ren självbevarelsedrift. Jag blir irriterad, arg. De har inte förlorat ett barn. De vet inte hur det känns. De kanske har skuldkänslor för att de är lättade för just det. Att de faktiskt inte vet hur det känns. Att de inte har drabbats.

Ibland är det extra smärtsamt att hämta på dagis. En dag när jag klev ur bilen kom ett gäng småtjejer och började hojta Julias mamma, Julias mamma! De förstår inte att hon aldrig kommer tillbaka. Inte till dem heller. Det började värka i mina bröst. En sån där smärta som påminner om den man drabbas av när man inte har ammat på länge och brösten är sprängfyllda och tunga och det värker, sticker och strålar i dem. Mycket smärtsamt och jag var väldigt ledsen resten av dagen. Att sorgen i själen kan ta sig sådana fysiska uttryck. Jag är så trött, så trött. Spänd i hela kroppen.

Ibland, ganska ofta faktiskt, så har jag ändå bra dagar. Särskilt när solen skiner och jag kan sitta ute och njuta av värmen och läsa en bok. Ja, jag har verkligen njutit. Det känns nästan lite skamligt. Inte kan jag sitta ute och njuta av solens strålar och låta mig uppslukas av något så banalt som en bok. Jag ska ju sörja. Sitta och snörvla, hulka och slösa på all världens pappersreserver.

Vi har inga problem att prata om vår sorg och våra minnen och saknaden av Julia. Det är allt det andra. Vi är inte redo att gå vidare tillsammans ännu. Vi är faktiskt förändrade Vi är inte som förut. Vårt liv har fått en annan mening. Vår familj är trasig och vi tillhör inte längre ’kärnfamiljen’. Vi har en annan erfarenhet än de flesta, som stått oss dyrt. Livet som det var innan, tillsammans som en hel familj, det livet kommer aldrig tillbaka. Så småningom kommer vi att klara av att prata om hur vårt nya liv ska se ut. Vi har lärt oss att det inte leder någon vart att planera för framtiden. Livet är verkligen oförutsägbart och kan ta underliga vägar.