Det är så vi kallar dem. Dagarna
mellan den 17 och 22 april.
De där dagarna för sex år sedan när
jag gick sönder. När mitt hjärta brast. När en del av mig dog.
När min lilla tjej, vårglad med spring i benen, fyllde på sin
vattenkanna för att gegga i sandlådan med sina bröder. Varifrån
hon hämtade vattnet slog oss aldrig. Förrän det var försent.
Jag hade stått i garaget och målat och
byggt på ett dockhus. Jag var så säker på att
hon smugit sig in där. Att hon gjorde något bus. Att hon kladdade
med färgen. Jag riktigt såg henne framför mig när jag med låtsad
förgrymmad min stegade mot garaget.
I samma stund som jag inser att hon
inte är där så hör jag äldsta sonen ropa
- Jag ser hennes stövlar sticka upp
från en tunna
Sex år sedan. Och jag är fortfarande
här. Här på jorden och jag andas, jag lever. Men det är
också allt. Det krävs styrka för det. Att orka leva vidare
när man har förlorat ett barn. Ett väldigt älskat barn.
Ett barn som jag hade väntat hela mitt liv på. Men jag vill
inte vara stark. Jag vill inte frukta årsdagar. Jag vill inte se
till att det brinner ett ljus vid min dotters grav eller plantera blommor där. Jag vill inte
behöva påminna killarna om henne. Jag vill inte fira hennes
födelsedag med prinsesstårta och ballonger som om ingenting har
hänt. Jag vill inte öppna ytterdörren och alltid ha hennes bild på näthinnan när hon står vid
sandlådan.
Jag vill bara ha henne här
Få krama henne
Lägga min kind mot hennes mjuka hår
Höra henne säga att jag är hennes
ängel när jag frågar
- Julia, är du mammas ängel?
- Nej, mamma, du är min ängel.
12 kommentarer:
Vad ska jag säga, Sahra.... annat än "Kram, jag tänker på dig"...? Allt känns så smått att säga till en människa som varit med om något så otroligt hemskt, rent ut sagt....
Fattar att det krävs styrka att överleva något sådant. Har ju själv varit med om att min syster förlorade sitt enda barn, och ser ju att det GÅR att överleva, men jag förstår ändå inte hur ni gör....
All kärlek till dig!
Kram / Maria
Vilken fin bild! Det kan jag se trots att den är suddig av mina tårar. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kunna kännas om den bilden föreställde min egen dotter. Det går inte. Knivarna vrider om i min mage så att jag snabbt snabbt snabbt hoppar iväg till en säker plats.
Fegt kanske? Eller bara livsnödvändigt? Att inte våga se den värsta skräcken av alla i vitögat. Just för att enbart förnimmelsen av smärtan är alltför stark. Alltför hemsk. Alltför avgrundsfylld. Så nej hur Du, hur Ni har det denna svarta vecka samt de 51 veckorna däremellan, med er Ängels minne, DET an jag inte förstå.
Men jag önskar dig och din familj all Kärlek och Tröst. Styrka och Glädje!
Kram!!
Sahra, såg att saltis skrivit ngt om din andra blogg, så jag gick hit.
Det var alltsåså det gick till med er lilla fina ängel. Jag blir totalt tårögd.
Kan inte ens föreställa mig det vidriga och hemska.
Du, och ni, har gått igenom det värsta som kan hända. Den lilla fina dockan.
Sahra, jag vet inte vad jag ska säga.
Skickar dig de allra största styrkekramar jag kan...
Sitter med tårar i ögonen och vet inte vad jag ska skriva... När du skriver om att få krama henne, få känna kinden mot hennes mjuka hår, ja tårarna bara rinner. Min allra varmaste tankar till dig och familjen Sahra <3
Kraaaaaaam
Sahra..jag har inte ord.
Jag sänder en tanke till dig här och nu, din lilla ängel är finare än finast och hon vakar över dig var så säker.
Megakram!
Kram
Sofia
Som sagt, ingen kommentar passar. Allting blir ju bara sa litet och totalt malplacé.
Finaste Julia, din ängel.
Kramar
Finns inga ord, men jag vill ändå skriva. Så jag skriver att jag inte kan föreställa mig något så fruktansvärt, men att jag tänker på er, har tårar i ögonen och skickar tankar med kraft genom rymden.
Beklagar eran sorg :( Finner inga ord! Styrkekramar
Läser och läser....
Plötsligt blir mitt gnäll på barnen så pinsamma...
Plötsligt blir alla bekymmer pinsamma...
Kram
Men åh, jag klarar inte ens att läsa allt. Det där måste verkligen vara alla föräldrars värsta mardröm. Det kan gå så fort, så otroligt fort. Jag sörjer med er och som Malin sa - alla ens egna bekymmer blir plötsligt så små och mest pinsamma. Kramar!
Skicka en kommentar