Efter frukosten gick jag ned i källaren för att fortsätta piffa till det 'hus' som skulle bli en överraskning till sonen och alla hans figurer.
Maken klädde på barnen, skickade ut dem och kom så småningom ut själv.
Jag minns inte om de gick raka vägen till sandlådan. Jag har minnesbilder av att killarna satt i den.
Julias trehjuling stod bredvid och de höll på att fylla flaket med vatten och sand och geggade energiskt och alldeles vårlyckliga. Hon var som vanligt väldigt engagerad och gick fram och tillbaka med sin lilla vattenkanna. Vi hade inte en tanke på varifrån hon hämtade vattnet.
Jag och mannen strosade runt. Vi var i närheten av sandlådan hela tiden. Vi planerade och drömde om vad vi skulle kunna göra för storslaget med trädgården. Efter en liten stund reflekterade jag att det var ett tag sedan jag såg henne. Vi ropade hennes namn. Vi sprang in i huset och ropade. Inget svar och jag började känna mig lätt orolig.
Vi skingrade oss. Jag var så övertygad att den lilla busan hade gått in i garaget och geggat med det nymålade dockhuset. Jag riktigt eldade upp mig. Men ingen Julia där. Paniken började komma. Samtidigt hör jag äldsta sonen ropa att han ser hennes stövlar sticka upp ur en tunna. Hennes röda muminstövlar är allt som syns.
Ungefär där sviktar minnet samtidigt som min värsta mardröm börjar. För sex år sedan satt vi i ett litet rum vid akutintaget och väntar på information. Vi är övertygade om att hon är död. Och det är hon också på ett sätt. Hon kan inte andas själv. Där började en fem dagar lång oviss väntan på vad...vet inte. Någonting. Mirakel sker ju..... Men inte för vår lilla tjej.
Jag önskar att jag kunde säga att det blir lättare med tiden. Ibland känns det så. Jo, visst är det så.
Men, att tiden läker sår? Nej. Det blir bara värre och värre. Ibland är det helt outhärdligt att tänka att jag ska leva resten av mitt liv utan henne. De hemska bilderna när mannen drar upp henne ur tunnan och jag förstår att det är så jävla kört ersätts av minnena av henne. Och de är outhärdliga. Jag hade väntat på henne i hela mitt liv och nu är hon borta för alltid.
Tänkvärt från Mauro Scocco
När det otänkbara händer
Som ingen människa kan förutse
När ödet ger dig en hand du aldrig ville se
Kan någon se nån mening i något av det som sker
Varför drabbades just du varför just här och nu
Du har en lång mörk väg framför dig som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra när det otänkbara händer
Inget hörs och inget syns när en värld plötsligt bryts itu
Dagar kommer och dagar går här solen skiner som förut
Det är nåt vi gärna glömmer
Det här livets bräcklighet och för dom som lämnas kvar bara frågor inga svar
11 kommentarer:
Ååå Sahra, vännen. Jag finner inga ord till tröst. Inga alls. Gråter så när jag läser din text. Mitt hjärta blöder för dig. För er. För er lilla lilla underbara flicka. Din dotter. Er dotter.
Allt känns plötsligt väldigt futtigt. Jag tänker på er.
Varm KRAM!
ordlös känner jag mig.
hade jag haft dig här hade du fått en kram.
Ögonen är fulla med tarar och jag kan inte läsa klart...
Stora kramar till dig.
Sahra, jag har såklart inga ord att säga dig... inga ord är stora nog att räcka tlll... Men tänka på dig, kan jag göra... och det gör jag!!!!
Varm kram!
/ Maria
Hej, jag har tittat in hos dig många gånger, och velat lämna en kommentar men orden blir alltid för futtiga, så jag skickar en kram till dig. Jag känner dig inte men jag tänker på dig ofta.
Kram Therese
Tack så mycket för er omtanke. Den värmer.
Jag kan knappt läsa det här för det gör så ont och hur ska det då inte kännas för dig, jag känner inte dig, kände inte din fina dotter men jag gråter när jag ser bilderna på din /er fina lilla tjej över att hon inte får uppleva livet och ni inte får se henne växa upp och blir så arg över den där j-vla tunnan som förstörde allt! Konstigt att man kan tänka på någon som man inte känner som jag tänker på dig, men du är en fin och stark tjej och jag hoppas att vi ses snart! kramar Diana
Hej fina!
Det går inte att ta in och ens i närheten förstå det du och familjen drabbats av...
I min omgivning finns de som drabbats av stora sorger och förlorat barn. Sorgen tar sig olika form och har det mest påtagliga sätt att drabba och återkomma med full styrka igen långt senare och att smyga sig på då man minsta anar det och att på något sätt alltid vara närvarande i den ena eller andra formen. Hoppas ni hittar vägar att leva med sorgen och bära med er alla minnen av er söta ängladotter!
Kram,
L
Tårarna bara rinner...det är så outhärdligt smärtsamt att ta in vad som drabbat er. Jag kan inte ens låtsas att jag förstår. Det går inte... Jag kan inte, vågar inte försöka tänka mig in i samma situation. Någonstans förstår jag att jag har så mycket att vara tacksam för. Jag önskar att jag på riktigt kunde göra något för att lätta din smärta.
♥
Kram
Sofia
Första gången jag besöker dig!
Jag finner inga ord just nu.
Så jag återkommer ist.
en stor kram till er.
Det ni har gått oh går igenom kan inte en människa sätta sig in i, det var ett väldigt djupt inlägg.
Så mycket känslor.
Himlen har en mycket vacker ÄNGEL!
Skicka en kommentar