Jag känner mig väldigt ensam. Jag förstår att folk i min omgivning tycker att det är jobbigt och inte vet vad de ska säga. Antingen undviker folk mig helt och hållet. Eller så gråter de och pratar om det förfärliga som hänt oss och vår lilla underbara Julia.
Jag fixar inte den kategorin människor som kommer till mig med sitt medlidande och gråter. Vad fan menar dem. Ska JAG trösta dem eller vaddå. Jag har nog med min egen sorg.
Jag behöver få prata av mig hos någon som inte bara gråter och gråter. Någon som inte har haft en relation till Julia. Som inte har några minnen av henne hur hon var. Det skulle vara skönt.
När det kommer fram någon till mig som ska beklaga sorgen och inte kan hålla tårarna borta startar det en kedjereaktion och plötsligt kastas jag tillbaka i den smärtsamma verkligheten där Julia inte finns och saknaden efter henne är så dominerande.
Är jag ego som inte tillåter människor att visa medkänsla. Måste jag det. Det är ren självbevarelsedrift. Jag blir irriterad, arg. De har inte förlorat ett barn. De vet inte hur det känns. De kanske har skuldkänslor för att de är lättade för just det. Att de faktiskt inte vet hur det känns. Att de inte har drabbats.
Snälla säg nu inte att jag ska till terapeuten. Been there done that. Ingen hit
Hon undrade på fullaste allvar om jag verkligen behövde fortsatt sjukskrivning. Hon ansåg att jag var kapabel att gå ut i arbetslivet. Och det här var en dryg vecka INNAN begravningen. Jäkla människa.
Så håll mig i handen ett tag till snälla rara. Tids nog kan jag stå på egna ben och släpper dig, men just nu är tanken på dig det som håller mig ovan ytan OK?
2 kommentarer:
Jag förstår dina känslor,el de känns som jag förstår,,veta kan jag ju aldrig göra för jag har ju inte varit där du är/var....jag har tänkt på hur jag skulle varit om jag förlorade ett barn,jag skulle inte vilja prata med någon jag skulle inte vilja att folk grät vid mig av just den anlednigen du skriver,varför ska dom gråta hos den som de hänt de är ju den som ska bli tröstad!!!Dessa tankar har jag mycket då detta har ¨hänt i min närhet,min svägerska Sara förlorade två små barn o de kom ju oss väldigt nära o jag har fått hålla upp henne mycket...Jag har tänkt att jag skulle inte vilja träffa någon efteråt men hon har varit så öppen o kom hem till oss o där satt jag med min mage(gravid) o jags skämdes som en hund för hon förlorat sin mage(sitt barn)detta hände två ggr,alltså jag var gravid båda gångerna medans hon fick se på när vi fick o hon inga barn fick..Mycket blandade känslor för henne o oss så klart....vill du skriva av dig får du jättegärna göra de hos mig..Jag ahr aldrig gråtit hos någon som har haft sorg utan de ha rjag gjort hemma ensam efteråt isf..skulle aldrig bräka ut mina känslor inför en sörjande de kan jag säga direkt.....
Har svårt o tackla känslor o känner igen mitt "tänk" med de du beskriver i detta inlägg....
Ska läsa vidare nu,,,//Monica
Jag tror att skuldkänslorna skulle driva mej till vansinne, om jag skulle mista ett barn pga att jag inte har övervakat ett så litet barn ("varje minut") tillräckligt. Jag är nu uppriktigt ärlig. Jag skulle nog aldrig kunna förlåta mej själv för det. Jag läser det du skriver... men tror uppriktigt att du behöver massor av hjälp fortsättningsvis, för att bearbeta skuldkänslorna, efter en sådan tragisk händelse. Tror inte på att springa på t.ex. gym eller shoppning (nya kläder) för att få tillfälliga "kickar"... Dessutom är det inte lätt för omgivningen att veta hur de ska bete sig... Hur de än beter sig så blir det ju fel, eller hur?
Skicka en kommentar