Jag kan stänga ute omvärlden och sörja tills jag blir alldeles skrumpen. Krypa ihop i sängen och gråta. Tänka på Julia och anklaga mig själv, plåga mig med negativa tankar
Eller så kan jag bestämma mig för att vara närvarande, att delta i livet. Att leva. Det är ju inte så att jag inte sörjer Julia när jag går i affärer eller tränar. Jag bär med mig henne i allt jag gör. På ett sätt är hon mer närvarande nu än innan. Då kunde jag tycka att det var skönt att få ett par timmar för mig själv när barnen var på dagis. Nu njuter jag av henne varenda sekund. Jag njuter av hennes minne varenda sekund. Hon må vara död och jag får aldrig krama henne igen och tankarna på det får mig att kippa efter luft, men hon är högst närvarande. I mina tankar och i mitt hjärta.
Jag slits mellan detta. Gilla läget eller av den största förtvivlan. Jag står ibland inte ut. Det känns som rena jävla självbedrägeriet. Jag lurar mig själv för att överleva. Men jag kanske bara skjuter upp det oundvikliga. Kommer jag inse att jag inte kan leva med den här smärtan, saknaden efter henne, alla dessa stormande känslor som jag inte kan kontrollera. Jag är ett vrak. Mitt liv har slagits i spillror. Jag är en ruin. Jag har drabbats av en känslomässig jordbävning. Det finns inget bot. För det enda som kan hjälpa är att få Julia tillbaka. Att det inträffade aldrig hade inträffat. Jag pendlar mellan dessa två ytterligheter. Min plats är hos Julia och eftersom hon inte är här så får jag följa henne. Måste följa henne. Vill komma till insikten att fokusera på det jag har istället för att bara se det jag miste. Men det är så svårt. Så svårt.
5 kommentarer:
OJ, förlorade ni henne i år, nu nyss?! I en bilolycka? Jag får allt lite panik i bröstet av att läsa. Har läst ikapp här.
Är bra på att lyssna...(/läsa).
ulli_62@hotmail.com
Kram Ulrika
Ps, har desuom tystnadsplikt!!
Ja usch. Det är väl så det måste få vara? Att fokusera på det du har. Men att alltid bära med dig Julia. Att minnas henne. Att tillåta dig att vara ledsen ibland. Men också glad. Utan att behöva ha dåligt samvete åt endera hållet.
Så svårt.
Kram
Massa kramar till dig<3//Monica
Sarah, jag blir nästan ledsen av att läsa. Det måste var oerhört svårt för er att slitas mellan dessa tankar dagligen. Är det din fina Julia vi ser i högerspalten på bloggen? Vilken sötis! Hon är lika blond och blåögd som min dotter ser det ut som.
Varma kramar Linda
Jag började läsa, stängde ned sidan, men gick tillbaks. Sitter med tårar i ögonen på jobbet nu. Vilket öde. Kram till er.
Skicka en kommentar