J - del 10

Din far är så klok ibland. Så här sa han för några dagar sedan:

Hon vaknade inte på sjukhuset, för själen hade redan lämnat henne.

Jag vill gärna tro på ett liv efter detta. Ett bättre liv. Att det inte bara tog slut så där tvärt.

Att hon är en liten ängel och sitter där uppe bland molnen och tittar på oss. Att hon inte är ensam. Att hon är på en plats där det är fullt av andra små änglar. Att himlen är lika blå som hennes ögon och att solen alltid lyser och värmer hennes mjuka hud. Att det alltid är varmt i vattnet och att hon plaskar runt med sina nakna små fötter i vattenpölarna. Att körsbärsträden alltid står i blom, för det är ju så vackert att det nästan gör ont och det skulle påminna henne om vårt vackra körsbärsträd hemma. Att det ska hänga en gunga från en av grenarna så att när hon tar fart nuddar blommorna hennes lilla ansikte. Smultrona ska alltid vara mogna och gräset alltid grönt och mjukt att gå på. Kärlek, gemenskap och trygghet ska råda. Inga faror ska lura. Det ska finnas hästar i hagarna som alltid låter henne klappa deras lena mular. Låt det flyga vackra fjärilar som hon får springa och jaga. Det ska vara fullt av såpbubblor och ballonger och annat kul. Bullar och glass i stora lass.

Det skulle göra livet lite mer uthärdligt. Om det vore så enkelt att man kunde tro det man vill tro och se det man vill se. Se små tecken. Som att solen sken för en kort stund under begravningen. Visst var det du, Julia?