J - del 12

Jag har varit med om något som kan liknas vid en religiös upplevelse. Det närmaste jag kommer att komma en dylik iallafall. Det var magiskt, lysande, häpnadsväckande och jag är fortfarande i extas. Jag har sett Springsteen på Hovet. Jag trodde jag hade upplevt allt man kunde med den mannen. Och då menar jag musikaliskt. Men tydligen inte. Ren och skär lycka. Det trodde jag knappast för några timmar sedan då jag genomled Julias begravning.

*

Känner mig besviken för jag har inte ens ett val. Jag kan bara gilla läget. Jag har inte valet att följa Julia och gudarna ska veta att det är en tilltalande tanke. Jag har inget alternativ. Jag måste stanna här, överleva det här. För killarnas skull. Jag kan inte göra dem så illa. Det skulle vara det största sveket. Men ändå så retar det mig. Jag har inte ens den möjligheten att väga för och emot. Leva – Dö

Jag tror att om jag ger upp, om jag slutar kämpa, så skulle jag dö av sorg. Om jag inte kämpade varje vaken sekund så skulle jag rasa ihop. Jag vet att allt inte är ett enda stort mörker. Jag har upplevt en del ljusa, glada, trevliga stunder sedan hon dog. Har det hänt, redan, så här kort tid efter hennes död så inser jag att det kan hända igen. Det är bara så svårt att tänka rationellt när man är på botten.

Det berättas för mig att man sörjer olika. När det gäller mannen och mig så undrar jag om vi ens är från samma planet. Medan jag grubblar, tänker, funderar, vill vara lite lagom sysslolös, ta det lugnt, lyssna på musik, läsa så vill han göra barn! Och gärna två på en gång.