onsdag 11 januari 2012

J - del 13

Av mötet idag blev det inte alls det resultat jag förväntade mig. Jag inser att mitt inre är ett kaos och att jag är känslomässigt väldigt instabil. Det är så många olika känslor. Känslor som jag behöver projicera på något/någon. Min kärlek, mina känslor till Julia dog inte bara för att hon dog. Jag kan fortfarande älska henne. Jag förstår att eventuella känslor jag har har för dig bara handlar om att fylla ett tomrum.

Jag kände mig ganska självsäker och trygg inför mötet idag. Jag gick dit för att få ett avslut. Därför är jag något förvånad och kanske ännu mer förvirrad. Varför har du inte har lämnat mina tankar? Vad gör du fortfarande här. Jag tänker på dig när jag vaknar, jag tänker på dig när jag somnar och all tid däremellan.

*

Jag kände tillit och förtroende för dig. Jag har inte varit redo att släppa kontakten ännu. Det har varit befriande att skriva till dig. Välbehövlig terapi. Du förstår vad jag går igenom. Du som möter sorg och kaos varje dag. Du är en människa med stor empati. En sann medmänniska. Du tog emot mina tankar, mina grubblerier. Du har varit min livlina.

Den senaste tiden har jag haft lite svårt att kontrollera känslorna. De vill liksom inte stanna kvar därinne där de hör hemma. De vill ut. Vilket är ovanligt för att vara jag. I vanliga fall är jag betydligt mer kontrollerad. Jag vet vad som är rätt och fel, men jag antar att med tanke på det traumatiska som jag har varit med om så får man ett annat perspektiv på livet. Jag vet idag att livet är tvära kast och att det drastiskt kan förändras från en sekund till en annan.

Man kan kanske tycka att jag borde vara lite mer försiktig, men det är snarare tvärtom. Jag vräker ur mig tankar och känslor och bryr mig inte ett dugg om ifall de väcker obehag. Jag borde vara otroligt rädd om livet och om mig själv. Jag vet att jag är oförsiktig, men jag bryr mig inte riktigt om konsekvenserna av mitt handlande just nu. Jag har inget att förlora. Jag har bara något att vinna

Jag vill be om ursäkt om jag har besvärat dig. Jag skäms för eventuellt obehag som jag åsamkar. Jag vill bara säga att jag är väldigt tacksam för det stöd du har varit för mig.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!

Hittade dina bloggar via Dr Molly och den här bloggen grep fullständigt tag om mig.

Vilken fruktansvärd händelse du och din familj drabbats av! Det går inte alls att greppa och förstå om man inte själv är eller varit där, tror jag.

Du är modig och klok som delar dina tankar! Att bära skuldfylld sorg är en alltför tung sorg att bära ensam.

Många kramar,
L

Sahra sa...

Välkommen. Trevligt med en ny besökare. Hoppas du återvänder. Kram

Brunkullan sa...

Hej och tack för rar kommentar hos mig.

Vilken fruktansvärd händelse ni går igenom! Dina brev här är nog väldigt viktigt för att bearbeta. Tack för att du delar med dig av din sorg.

Kram Susanne