Efter Frankrike åkte vi till Muminlandet tillsammans med våra vänner och deras barn. Vi var fyra familjer. Åtta vuxna och sju barn. När vi åkte av färjan i Åbo fastnade vi i kö. Resten av gänget kom av båten hur smidigt som helst, men inte vi. Där stod vi. Solen gassade. Rutorna var nedvevade. Nouvelle Vague strömmade ur stereon. Jag spanade runt parkeringen. Blicken fastnade vid en bil som stod och köade för att köra på färjan som skulle tillbaka till Stockholm.
Mitt hjärta stannade och jag kunde inte andas. Därefter galopperade det iväg i 180. Jag har försökt att inte tänka på dig. Vi satt säkert i 10-15 minuter och släppte inte varandra med blicken.
*
Jag tänker på dig ibland. Det är ofrånkomligt. Du har ändå haft en viss betydelse i mitt liv. Har du haft en skön sommar? Har du kopplat av riktigt ordentligt. Hämtat nya krafter inför den långa, mörka hösten? Helt övertygad om att du hyser ett visst intresse över hur jag mår och hur jag har haft det i sommar. Eller hur? Visst har jag rätt? Jasså, inte. Inte helt översvallande lycklig över att jag hör av mig. Hm!
Det vore oförskämt av mig att skriva att det tar jag ingen hänsyn till. Det är det sista jag vill vara, så jag skriver väl att jag tar ingen större notis över att du inte hoppar jämfota av glädje. Jag har inte glömt dig.
Jag hade förväntat mig att må betydligt sämre, men jag måste erkänna att jag har mått förträffligt. Blir du inte glad nu för min skull? Det kanske beror på det ständiga rus jag har befunnit mig i sedan veckan i Provence. Sommaren har varit alldeles perfekt, Det här vädret som har varit. Det har varit helt makalöst. Det är som gjort för skönt uteliv. Slöa lite i hängmattan när värmen har varit för betungande. Plöja bok efter bok efter bok, bryta av med lite korsord. Bättra på solbrännan, gulla med blommorna. Grillkvällar med goa vänner och allsång på Skansen. Vi har däremot inte badat den här sommaren. Killarna är nog lite besvikna men de har faktiskt inte tjatat om det till min stora lättnad.
Ludde klarar det här med Julia ganska bra, men visst är han påverkad. Att få de här små knattarna att känna sig trygga och få dem att må bra är såklart högsta prioritet. Men att fixa allt här hemma med barnen och våtr stora hus ensam är lite betungande. Det skulle underlätta om maken kunde bearbeta det här med Julia på hemmaplan istället för att fly till Köpenhamn där han arbetar i veckorna.
4 kommentarer:
Hej Sahra!!!!
Tack för din fina kommentar på min blogg! jag blev jjäteglad. Har försökt svara där så gott jag kunnat i sådant liet format. Om du har fler frågor får du mer än gärna ställa dem också. Framöver. :-)
Nu ska jag kolla lite mer på dina bloggar också!!!
:-)
Kramis!
Hej Sahra!
Tack snälla du för din gulliga kommentar på min blogg om min pappas bortgång.
Men vilken fruktanstvärt obeskrivligt hemskt trauma du går igenom och även resten av din familj!!
Vet du att det du går igenom är ju varje mors mardröm.
Jag har ju två flickor på 4 och 7 år och jag tänker varje dag på, om något skulle hända dem. Sätta i halsen, ramla och slå i huvudet eller vad som helst.
Det är ju de små som får en att känna en mening med detta annars så konstiga jordeliv. Och så rycks din dyraste skatt ifrån dig, bara sådär.
Jag sitter med ett helt nerblött tangentbord nu och ryser vid tanken på vad du går igenom.
Och det hemska är att detta kan drabba vem som helst, när som helst.
Jag är så fruktansvärt ledsen för din skull att jag inte finner ord.
Önskar jag kunde göra något för dig.
Men det går ju inte.
Jag kan bara finnas här och visa att jag finns genom att skriva några rader till dig, Sahra.
Jag kan bara önska av hela mitt hjärta att du har bra människor runt omkring dig som tar hand om dig när livet bara är nattsvart.
Om jag bara kunde få ge dig en kram.
Jag känner dig inte men känner en sådan närhet genom det du skriver. Detta skulle lika gärna kunna ha varit jag som skrev...
Stort tack för att du delar med dig av din sorg och din oerhört starka berättelse.
Jag finns här om du vill prata.
ingela.lefwander@gmail.com
Tusen och åter tusen kramar från en annan cybermamma/cybervän.
Ingela, Fröken Vit.
Jag förlorade Julia 2006, så det är ett tag sedan. Inte för att saknaden är mindre, men jag har fått perspektiv på det. Jag fick ett beställningsjobb kan man säga. En novell där jag skulle beskriva mina upplevelser. Det är några avsnitt kvar och när den är slut kommer jag säkert skriva vad som hände också. Jag har bloggat sedan dess, fast på Amelia. I den bloggen blandade jag hej vilt min vardag med sorgen och jag kände att jag behövde ett mer privat rum för dem tankarna. Det är blandat fiction med verklighet. För det är ju så att trots att det är hänt kan jag ibland känna att det är helt overkligt.
Finns inga ord, inga... Jag beundrar dig som är stark, för det är du! Att du orkar andas, orkar vara...orkar leva vidare. Men som du skrev, du har inget val...
Stora, nej gigantiska, styrkekramar från mig!!!!!!!!
Skicka en kommentar