Julafton i Thailand. Över 40 graders feber och svimmningar. Amba. Läkaren hittade inget fel. Diagnos: Allvarlig släng av 40-årskris.
Sedan vet vi ju vad som hände. Julia drunknar och där var det ju både ambulans och helikopter.
I juni är barnens kusin i Thailand och i deras lägenhet går varmvattenberedaren sönder och ett rör brister och sprutar ut skållhett vatten. Brännskador på armen och …Amba.
I juli får svågern (38 år) infarkt första semesterdan. Amba.
I augusti får en annan av barnens kusiner (1 år) getingstick i munnen. Amba.
Men vad är det som händer? Han där uppe måste verkligen ha något emot min familj. Kan det räcka med olyckor nu. Jag kanske ska bli lite mer gudfruktig och leva lite mer kristet eller nåt? Tror du det hjälper?
Det kanske låter lite väl käckt. Att jag har haft det såå bra och mår såå bra. Visst har jag stunder när jag känner dödslängtan, men för det mesta pendlar det mellan glad och tokglad. Jag tror att det märks att jag känner mig lugnare och har mer harmoni i kropp och själ nu. Det är många människor som de senaste veckorna har vågat möta mig och fråga om det som hänt. Nu hoppas jag bara att den här sköna sommarkänslan hänger kvar länge än.
Bryr mig om dig och vill veta att du mår bra
2 kommentarer:
Du jag förstår att det måste kännas otroligt tungt ibland. Herregud! jag hade inte förstått hur ni förlorat er dotter förrän nu när jag läser detta!!! Att folk omkring er dragit sig för att fråga eller på andra sätt "påminna" er om händelsen är något jag tror händer alla. Det är sååå svårt. Man är skräckslagen själv för att man är så rädd att det ska hända en själv på något vis. Inte så att man tror det ska hända en själv "bara" för att man pratar med någon familj som drabbats, utan mer för att man inte vågar ta upp det för sin egen stora skräck. PLUS att svenskar i allmänhet är otroligt rädda för sorg. För djupa känslor och för att man själv ska tappa masken eller kanske för att man ska känna att man "trampar på" in i folks privata sorgerum. Det gäller rent allmänt vid alla dödsfall tycker jag mig känt och sett (jag har förlorat min pappa som relativt ung, samt min man förlorade sin pappa för ett par år sedan), men säkert ännu mer så vid förlusten av ett barn. Till alla de som frågat mig om hur de ska reagera och hur de ska bete sig till nära vänner eller anhöriga som förlorat någon närstående säger jag, ta kontakt! Du kan till och med säga att du tycke det är svårt och att du inte vet hur du ska bete dig eller säga eller fråga. men TA KONTAKT! Det är huvudsaken!!! Så kände jag.
Nu hoppas jag att er familj ska slippa fler ambaresor och framförallt fler förluster under en lååång tid framöver.
Varmaste Kramarna!!!!!!!!
Men hjälp. Ja ni förtjänar lite lugn och ro. Det som hände med J är nog för det.
Skicka en kommentar