J - del 16

Vi säger hej till varandra. Vi formar läpparna till ett nästan ljudlöst knappt märkbart hej. Som en viskning. Därefter det där lilla leendet. Ett leende av djupaste samförstånd. Vårt signifikativa sätt att säga hej till varandra. Så som vi hälsade på varandra varje gång vi sågs där på sjukhuset.

Du tar några steg mot mig. Stanna. Kom inte närmare. Jo förresten kom närmare. Jag vill omfamnas. Uppslukas i din famn. Nej stanna. Du stannar. Det är ett betryggande avstånd mellan oss. Puh.

- Vad gör du här? frågar du

- Vad gör du här?

- Jag frågade först, säger du och drar lite på munnen.

Vad ska jag svara. Ska jag säga att jag har åkt 7 mil för att handla bröd och mjölk med förhoppningen att stöta på dig eller ska jag dra en liten lögn. Det blir något mittemellan

- Vi har sommarställe i närheten och brukar stanna till här och handla på vägen ut.

Detta är ingen lögn. Det är helt sant. Bara det att jag har inte varit på landet sedan 2003 typ.

Det blir tyst en stund. Jag undrar om du begrundar sanningshalten i det jag just sagt eller om du helt enkelt inte har något att säga. Jag står som ett fån och försöker själv komma på något att säga. Du bryter äntligen tystnaden.

- Jag bor i närheten.

- Ahh säger jag. Som om detta var ny information för mig.

Jag vill härifrån. Varför går jag inte härifrån. Han bryr sig inte om mig. Han har uttryckligen sagt att vi inte bör ha någon kontakt med varandra. Ändå står jag kvar. Kan inte röra mig.

- Du ser ut att ha haft en skön sommar. Du är brun och ser jätte fräsch ut.

- Ja jo vädret kan man inte klaga på. Jag har vistats ute så mycket som möjligt så det är klart man blir brun när solen lyst konstant sedan midsommar

- Hur har du haft det. Mår du ok. Har du fått någon hjälp, någon att prata med eller så

Vad fan ska jag svara på det. Att jag blev väldigt besviken när han föreslog att jag skulle ta kontakt med sjukhuskuratorn istället för att fortsätta prata med honom. Jag börjar känna mig smått irriterad. Varför står jag kvar. Det här leder inte till någonting. Jag tittar ned på mina fötter. Tur att jag lackade tånaglarna i morse i alla fall. Inte för att chansen är särskilt stor att jag skulle ha åkt söder om stan utan att se till att de var lackade eller att jag var så gorgeous som möjligt. Tar sats...

- Jag har försökt få kontakt med dig, men du inte har svarat. Det är helt uppenbart att du inte vill ha något med mig att göra. Om du koncentrerar dig på det du är här för, hammare, spik, mjölk, smör whatever så koncentrerar jag mig på det jag ska ha, frukt och grönt eller nåt där borta, så ska det här nog gå riktigt smärtfritt. Ok?

Han ser ut som ett stort frågetecken.

- Hej då

Men guuu. Sa jag verkligen det där. Vänd dig om och gå nu. Lugnt och sansat. Är jag inte klok. Är jag från vettet. Herregud. Känner mig helt darrig. Vill bara gråta. Måste ut härifrån. Skiter i grönsakerna. Måste ut till bilen. Handlar på Ica hemma istället. Snabbar på stegen. Tränger mig genom kassan.

- Ursäkt ursäkta kan jag få komma förbi. Jag har inte handlat någonting. Tack tack

Var fan ställde jag bilen. Börjar få panik. Var är bilen! Var är bilhelvetet. Ställde jag bilen på elefant eller gorilla? Inte fan kommer jag ihåg det. Men hur svårt kan det vara att hitta bilen. Fan fan. Låt mig hitta bilen få sätta mig tillrätta och dra på stereon. Klarar jag av Nouvelle Vague nu? Tveksamt. Där är den. Yes! Nycklar, nycklar. Men va fan nu då. Var är nycklarna? Letar som en galning. Fan vad mycket skit jag har i väskan. Muminplåster, kalendrar, anteckningsböcker, läppglans (kan det inte räcka med ett?) Hur mycket skit kan man samla på sig. Var är nycklarna? Ipod, necessär. Nycklarna?

Jag stelnar till. Han är bakom mig. Jag vet det. Jag känner det. Det kan inte vara någon annan.

- Du, säger han tyst

Jag drar in ett djupt andetag och sluter ögonen. Sväljer. Jag vet vad som kommer att hända. Det är oundvikligt. Jag har velat det här så länge. Sedan sista dagen på sjukhuset. Men jag är livrädd. Jag kan fortfarande öppna bildörren (om jag hittade de där förbannade nycklarna) och glida ner på sätet och dra härifrån.

- Det har inte gått en enda dag som jag inte har tänkt på dig, fortsätter han tyst

Han är så nära att jag kan känna hans andedräkt mot mitt hår. Jag vänder mig långsamt om. Vi är så nära så nära. Vi bara tittar på varandra. Jag sträcker fram min hand och rör vid hans ansikte. Han tar ett steg närmare. Han är så nära nu. Han kan inte komma närmare. Jag känner mig helt avslappnad och lugn. All den spänning som jag har känt i min kropp sedan Julia dog bara försvinner. Det är ju så här det ska vara. Det är så här det ska kännas. Rofyllt

- Det kommer att bli komplicerat det här, säger jag mjukt

- Ja, det kommer det att bli, svarar du och och lutar pannan mot min samtidigt som du håller en hand bakom min nacke.