Jag sitter i kontorslandskap. Kan man väl kalla det för. Det är iallafall bara skärmar mellan skrivborden.
Igår, på andra sidan skärmen stod fyra kollegor.
Killar.
En fast, några konsulter.
De stod och pratade kyrkogård.
Kyrkovård.
Eller snarare bristen av engagemang.
Att man skulle betala för att lätta sitt dåliga samvete över att inte ha tid.
Och något klickade.
Det är ju den månaden.
Oktober.
Snart 28:e
Födelsedagen.
Den där tragiska, sorgliga med ballonger och rosa prinsesstårta.
Den utan själva huvudpersonen.
Jag blev provocerad av samtalet.
Självklart för de träffade en öm punkt.
Och jag kände att jag var tvungen att be om ursäkt.
För att jag öste ur mig. Spydde galla.
Att jag avslöjade något jag vill behålla för mig själv.
Iallafall inte belasta ytliga arbetskollegor med.
För det mesta är jag kontrollerad.
Vilket jag trivs med att vara.
I ett sånt här sammanhang iallafall.
Men så släppte det lite.
Mycket obehagligt.
Jag vill inte att människor ska vara rädda för att jag ska tappa kontrollen igen.
Jag vill inte att någon ens ska fundera över om det kan inträffa.
8 kommentarer:
Jag tycker faktiskt snarare det var bra Sahra. Ibland behöver man faktiskt säga något också. Och visst, kan man i efterhand känna det som om man gick för långt. reagerade för mycket. Men jag tycker inte du ska tänka så. Försök. Vi är alla människor. Vi har alla olika bagage att bära. Vi döljer våra sår. Vi visar inte våra ärr. Så är det. Men ibland blir det so det blir. Ibland är vi hudlösa och då får folk som råkar vara i närheten en glimt av våra smärtor. Så är de. Om de inte kan ta det så ja, då är det sorgligt men mest för de själva.
Du är du och du är månfacetterad. Så som de flesta.
KRAM!
Säkert ingen fara.
Alla kan ha "en dålig dag" och gör saker helt olikt en själv ibland.
Och förstår dom inte så strunt samma.
Man är inte mer än människa...
Har full förståelse för hur du måste känt och det måste de oxå ha haft!
Ni måste ha en fruktansvärd period nu.
Styrkekramar till dig! Suss
Det händer mig ofta. Att det briser, att kontrollspärrarna brister och jag far ur mig alldeles för mycket och alldeles för ilsket över inte alltid rätt person. Det är inte sa bra. Man angrar. Men da är det gjort. Och gjort är gjort. Och hände det sa är det väl för att man behövde det. I guess.
Man är inte mer än människa.
Och du, värre saker kan hända.
Stora kramar
Jag tycker som Saltis. Tycker det visar att du är en människa med ett stort hjärta!
De, dina kollegor, de överlever!
Kram!
fast vet du jag tycker inte du behöver be om ursäkt. vaddå betala för att slippa det dåliga samvetet? man ska väl inte gå till kyrkogården bara för att inte få dåligt samvete? då kan man ju lika gärna skita i det?
även om det känns jobbigt tror jag att det kom något gott ur det i alla fall.
både för dig och dom.
det är så hemskt att sitta tyst och lyssna på samtal som berör en.
att tala från egen erfarenhet väger alltid tyngst.
kram
Hjärtat. man ser saker på olika sätt och reagerar därefter. De känner inte samma sak som du. Då hade de aldrig kunnat säga så. Du reagerade från den plats där du är. Det är inget konstigt och jag lovar att de förstod det också. Och så tar de de samtalen någon annanstans. Vilket är bra. För då slipper du lyssna på eländet. Ibland far man ut och ibland inte. Det är helt i sin ordning. Kärlek.
Skicka en kommentar