J - del 4

Du ringde idag. Ville försäkra dig om att ditt mail hade kommit fram. Omtänksamt. Vi pratade inte länge. Jag blev nervös över att höra din röst. Det har dessutom varit en fasansfull dag. Vi fick se Julia idag. 23 dagar sedan hon dog. Hon låg i ett visningsrum vid kyrkan. Ingen hade förberett mig på hur jävla hemsk hon skulle se ut. Jag blev illamående och kunde inte stanna kvar utan var tvungen att gå tillbaka till huset.

Jag är tacksam att ditt mail kom just idag. Det lugnade mig en smula. Det var väldigt fint skrivet. Jag har fått ditt telefonnummer. Jag får väldigt gärna ringa. Ja ja jag vill ringa nu!

Du försöker få mig att förstå och känna hur värdefull och oersättlig jag är både som person och mor. Det som hände var en oerhört tragisk olycka som skulle kunna drabba vem som helst och det har ingenting att göra med några brister hos mig. Vi, Julia, jag, har berört dig väldigt djupt.

Det viktigaste för mig att få höra var ändå att beslutet var läkarnas och särskilt ditt. Vi bara stöttade det beslutet. Det var mycket smärtsamt, men det var det enda rätta.

Oddsen var redan från början oerhört dåliga. När respiratorn stängdes av hade Julia flera tecken som pekade mot att hjärnan höll på att dö. Om Julia mot förmodan överlevt skulle hon ha extremt svåra skador som med stor sannolikhet skulle leda till döden. Det skulle bara förlängt lidandet. Jag vet inte om du syftade på mitt eller Julias. Livet är orättvist och oerhört grymt ibland. Olyckor händer och drabbar urskiljningslöst även små barn och deras föräldrar.